KRÖNIKA – av Nooshi Aknooni Ficks, advokat och grundare av Advokatfirman Aknooni Ficks som arbetat som affärsjurist men numera är specialiserad på brottmål och arbetar som försvarsadvokat, målsägandebiträde och särskild företrädare för barn.
För ett par veckor sedan fick jag möjligheten att fira pilotåret med F1RST, ett viktigt projekt som startades av Daniel Sachs stiftelse och Handelshögskolan i Stockholm. Jag har varit ambassadör för F1RST sedan starten och projektet syftar till att öka mångfalden inom näringslivet och bland högre studier. Jag såg mig omkring och fylldes av en värme när vi satt under middagen på vackra Nedre Manilla där vi välkomnades av familjen Bonnier. Det var inte lokalen som fångade min blick och min uppmärksamhet. Det var det vackra med ett rum som fyllts med människor från olika åldrar, samhällsklasser, nationaliteter, branscher och erfarenheter. Jag slogs av känslan av hur vi satt där tillsammans som en vacker och färgglad blomsteräng.
Vi satt där tillsammans i ett vackert rum på Djurgården och utbytte erfarenheter och hade många givande samtal trots våra olikheter. Ett rum som många kanske inte hade bjudits in till om det inte hade varit för detta fantastiska projekt där alla vill öppna dörrar och bygga broar för dessa ungdomar med utländsk bakgrund som är duktiga i skolan men som inte har de nätverk eller möjligheter som många gånger kan behövas.
Samtidigt slogs jag av tanken att detta synsätt borde gå att applicera på så många andra sätt i vårt samhälle. Att sitta i ett rum med så många eldsjälar och så mycket möjligheter var verkligen inspirerande. Jag kunde inte undgå att fundera över om det går att ha ett liknande projekt även för ungdomar som har det kämpigt i skolan eller letar efter ett sammanhang? Är det ett önsketänkande eller går det att få bukt med kriminaliteten som sjunker i åldrarna genom att bygga broar? Jag tror genuint på att vi behöver bli fler som vill bygga broar och öppna dörrar.
Vi behöver sträcka ut en hand till de ungdomar som är på väg att hamna snett eller till de som faktiskt har dömts för brott. Jag vet inte hur många gånger jag mött ungdomar i mitt arbete som berättat att de inte får några jobb eftersom de dömts för ett brott. Många arbetsgivare kräver nämligen ett belastningsregisterutdrag och om man är dömd för ett brott, även om det rör sig om ett mindre allvarligt brott, så påverkar det ens möjligheter att få ett arbete. Tyvärr blir det en ond cirkel och risken för att hamna snett igen ökar när många ungdomar inte lyckas komma in i samhället och inte heller får ett sammanhang. Brottsligheten blir då den väg som dessa ungdomar väljer eftersom de inte ser en annan utväg för att hitta en känsla av tillhörighet. Vi behöver hjälpas åt att öppna dörrar för att hjälpa och se potentialen i dessa ungdomar, istället för att bara fokusera på bristerna och deras misstag.
När staten inte lyckas vända på utvecklingen och få dessa ungdomar att hamna rätt så ställer jag mig frågan om vi som civilsamhälle och näringslivet kan göra det? Går det att bidra med fritidsaktiviteter, läxhjälp, mentorskapsprogram eller idrottsaktiviteter för att hjälpa dem att få ett sammanhang? Kan företag i större utsträckning sponsra dessa aktiviteter? Och kanske ska arbetsgivare i allt större utsträckning våga erbjuda praktikplatser eller jobb till ungdomar trots att de dömts för brott? Alla tjänar på att vi bygger broar genom att föra en dialog, sträcka ut en hjälpande hand och våga tänka nytt.
Så med årets sista krönika vill jag därför ta tillfället i akt och uppmuntra er att fundera på hur just du kan bidra till att bygga just dessa broar. Antingen genom att bidra med din tid i någon mån eller att bidra finansiellt till ett projekt eller en ideell organisation som just du tror på. För om viljan finns hos tillräckligt många, så är jag övertygad om att det finns möjligheter. Även om det må vara en klyscha så ligger det mycket sanning i att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Frågan är bara vad just DU kan göra?
Till krönikan i Dagens Juridik
